Ski Mountaineering – den nya OS-sporten

Hans-Christer (H-C) Holmberg

H-C Holmberg är professor i Idrottsvetenskap/Fysioterapi vid Luleå tekniska universitetet med affiliering till Karolinska institutet och University of British Columbia i Kanada. H-C, som han ofta kallas, är också Sveriges Olympiska Kommittés forsknings- och utvecklingschef. Han har publicerat över 120 vetenskapliga artiklar om både ”smala” och “breda” skidor. H-C bor i Åre och utövar själv Ski Mountaineering (SkiMo) tre till fyra gånger i veckan.

Vad är SkiMo?

Ski Mountaineering (SkiMo) är en snabbt växande tävlingsidrott med sin unika kombination av fysisk ansträngning, spektakulära naturupplevelser och spännande utförsåkning. Intresset har ökat ytterligare i och med nyheten att SkiMo kommer att OS-debutera i Milano Cortina 2026. Med syfte att summera en del av den forskning som genomförts på SkiMo fram till dags dato publicerade jag och några kollegor nyligen en forskningsartikel. Den heter ”Ski Mountaineering: Perspectives on a Novel Sport to Be Introduced at the 2026 Winter Olympic Games” och finns i den vetenskapliga tidskriften “Frontiers in Sports and Active Living”. Artikeln finns att läsa som öppen tillgång via länken nedan. En del av innehållet är förhoppningsvis av intresse även för den som är intresserad av toppturer utan några direkta tävlingsambitioner.

Vad utmärker SkiMo som idrott?

Elitaktiva inom SkiMo kännetecknas dels av en hög aerob kapacitet (d.v.s. hög maximal syreupptagning uttryckt per kilo kroppsvikt), dels av en bra submaximal arbetsförmåga (d.v.s. låg energikostnad vid vertikal förflyttning). På grund av att mer än 80 procent av tävlingstiden genomförs uppför är även kroppsvikten av betydelse för de elitaktivas prestation med ett samband både till mängd fettmassa och fettprocent. Vad gäller utrustning återfinns de viktigaste egenskaperna för SkiMo-utrustning i bilden nedan. Förutom den aktives kroppsvikt påverkar även utrustningens vikt tävlingsprestationen. Ett kilogram extra vikt vid fotlederna har beräknats öka energikostnaden uppför med cirka två till tre procent. Detta tillsammans med ökade krav på stabil och säker SkiMo-utrustning har drivit på utvecklingen av utrustning.

Uppför är viktigast för slutresultatet

Uppförsdelen inom SkiMo involverar både över- och underkroppsmuskulatur och förutom att stavarna underlättar balans och koordination har andra forskare visat att de även bidrar till lägre energikostnad och upplevd ansträngning. Vertikal hastighet har under tävlingar (grenen Vertical Race) rapporterats vara cirka 1400 höjdmeter per timme för de allra bästa. Detta kan jämföras med guidade toppturer som tar sig uppåt cirka 400 höjdmeter per timme. Åkhastigheten uppför är relaterad till både rörelsefrekvens (viktigast) och steglängd. Steglängden påverkar mindre jämfört med exempelvis längdskidåkning på grund av skillnader i skidornas mekaniska egenskaper (geometri, styvhet, spann), användning av stighudar (högre friktion mellan skida och snö) och överlag brantare lutning. Ett forskningsområde som nu ökar i intresse inom SkiMo är olika jämförelser avseende energikostnad mellan att gå rakt, men brantare, uppför jämfört med att gå runt branta partier. Detta relaterar både till taktik (vägval) och olika “Pacing” (intensitet i olika delar av banan). Denna typ av forskning underlättas av mer avancerad GPS-utrustning.

Utförsåkningen påverkar tävlingstiden mindre

Utförsåkning har, förutsatt att man ”står på benen”, generellt en mindre påverkan på slutresultatet i SkiMo (lägre procentuell andel av total tävlingstid). Varierat underlag och olika förhållanden, med allt från olika typer av snö och is och till hinder i terrängen, kräver komplexa tekniska färdigheter. I jämförelse med alpin skidåkning används dock djup fartställning i mindre omfattning inom SkiMo.

Hur tränar de bästa inom SkiMo?

Elitaktiva inom SkiMo tränar upp mot 700 till 900 timmar per år vilket motsvarar vad de bästa tränar i flera andra uthållighetsidrotter. Uthållighetsträningen genomförs med olika intensitet (1-3 pass med högre intensitet/vecka), med betoning på uppför och involvering av både ben och överkropp. 45 procent av den årliga träningen genomförs på snö (ca 300 000 höjdmeter/år). Övrig uthållighetsträning genomförs i huvudsak som löpning, löpning med stavar, olika typer av skidgång eller rullskidåkning (företrädesvis klassisk teknik) och i viss omfattning cykling (framför allt i alpländerna). Överlag ställer prestationen i SkiMo lägre krav på överkroppskapacitet, snabbhet och styrka jämfört med längdskidåkning. Överkroppskapacitet utgör enbart en liten del av den totala träningen med ett innehåll som skiljer sig något mellan aktiva.

Spännande framtid

Med alltmer sofistikerad utrustning, förbättrade stighudar för att gå uppför, och tekniskt avancerade pjäxor och bindningar som både möjliggör effektiv uppförsåkning och krävande utförsåkning drivs utvecklingen framåt. SkiMo är även tillsammans med toppturer nära den ursprungliga idén med skidåkning. Att med skidor och stavar förflytta sig på snö från en punkt till en annan i naturen oberoende av yttre hinder. Det ökade intresset och SkiMo:s OS-debut 2026 kommer med stor sannolikhet att ytterligare driva på forskning och utveckling framåt, förbättra de aktivas prestationsnivå, förfina utrustningen samt ta fram nya analysverktyg för träning och tävling. Detta kommer även att vara till nytta för de som föredrar toppturer utan ett uttalat tävlingsmoment.

Träningstips

– Träna två till tre konditionspass i kuperad terräng med högre puls varje vecka i form av löpning eller rullskidor med eller utan stavar. Exempelvis fyra till fem gånger fyra minuters arbete och tre minuters vila mellan med 85 till 95 procent av maximal hjärtfrekvens.
– Genomför två till fem längre pass i veckan mellan en och en halv och tre timmar med stavar i form av skidgång, löpning eller gång med stavar i kuperad terräng eller rullskidåkning under barmarksperioden.
– Komplettera med ett till två styrkepass på 30 till 45 minuter per vecka med två till tre övningar för hela kroppen, ytterligare två till tre för bålmuskulaturen samt någon specialövning för armsträckarmuskulaturen (triceps).
– Åk mycket skidor, om möjligt träna relativt regelbundet på snö från november, december fram till maj månad. Några veckor skidåkning på vårvintern är utmärkt för att utveckla kapacitet, förfina teknik och lägga en bra grund för nästa säsong.
– Träna utförsåkning på snö i olika terrängpartier och på olika underlag.
– Genomför ett till två teknikpass med frekventa byten mellan uppförs- till utförsinställningar av utrustningen. Det är tekniskt lite krävande träning men kan spara tid på tävling.

 

Viktiga egenskaper hos den utrustning som används under tävlingar i Ski Mountaineering. Säkerhetsutrustning samt kläder utformade för att skydda mot kyla ska bäras. Dessutom kan extra utrustning och extra kläder krävas för specifika evenemang, beroende på banans egenskaper eller väderförhållanden. All denna utrustning måste bäras under hela loppet och kan inspekteras när som helst. (Från artikeln “Ski Mountaineering: Perspectives on a Novel Sport to Be Introduced at the 2026 Winter Olympic Games” i tidskriften “Frontiers in Sports and Active Living”, 2021).
Till toppen