Vad vi än gör har vi effekter på klimatet. Så även när vi åker skidor. Skidåkandet i sig är visserligen ganska oproblematiskt, men dess kringliggande aktiviteter ger ofta ett klimatavtryck. Inte minst i de fall vi flyger eller åker bensinbil till skidåkningen. Med det sagt kanske man kan fundera på om de av oss som åker skidor bör känna en ”skidskam” på ungefär samma sätt som det talas om att de som åker flyg bör känna ”flygskam” eller de som skaffar barn bör känna ”barnskam”. Måste vi kanske helt sluta åka skidor för klimatets skull?
Det korta svaret är: Nej. För det första är det generellt sett högst tveksamt om skamkänslor är ett effektivt verktyg i strävan efter en mer klimatvänlig värld. Det finns bättre metoder att ta till om man vill få folk att leva mer klimatvänliga liv. För det andra – vilket är det jag ska fokusera på här – går det att åka skidor på ett mer eller mindre klimatvänligt sätt. Det handlar förstås inte om att ändra någon viss åkstil, utan om att se över hur våra skidsemestrar ser ut.
För att ta några exempel är det uppenbart att längre men färre skidsemestrar är bättre än fler och kortare. Det är alltså bättre med en sammanhängande tvåveckorsresa än flertalet långhelger under en säsong. Dessutom är det bättre att ta tåget än flyget till destinationen, och att åka till mer närbelägna platser än avlägsna. Det är alltså bättre med en tågresa till Åre eller Alperna än en flygresa till Kanada eller Island. Därtill är det förstås mindre miljöbelastande att köpa begagnad skidutrustning i mindre mängder, än att köpa nyproducerad utrustning i större mängder.
Detta kan framstå som självklarheter. Frågan är bara hur långt man måste gå. Räcker det med att jag gör något av ovanstående? Hur ska man egentligen tänka kring sitt skidsemestrande ur klimatsynpunkt?
Enligt FN:s klimatpanels beräkningar kan jordens atmosfär absorbera omkring 11 miljarder ton växthusgaser årligen. Det är denna mängd vi själva kan släppa ut utan att äventyra jordens klimat. Det innebär att vi kan släppa ut ungefär 1-2 ton växthusgaser per person och år. Rimligen är det sedan upp till var och en hur de vill spendera sin del av koldioxidbudgeten ifråga. Ja, klimatet bryr sig inte ett dugg om hur du släpper ut dina växthusgaser, eller om vad som orsakar dem. Klimatet bryr sig bara om att vi håller oss inom de ramar som sätts av de utsläppsmängder som kan absorberas naturligt.
Detta innebär att vi kan uppväga för de utsläpp som vårt skidåkande ger upphov till, genom att helt enkelt dra ner på de utsläpp vi annars skulle orsaka genom andra aktiviteter. Den som drar ner på sitt flygande i allmänhet, som drar ner på sitt köttätande, som skaffar färre barn, som avstår från att köra bensinbil (eller bil överhuvudtaget), eller som i allmänhet konsumerar mindre och mer hållbart, kommer helt enkelt frigöra utrymme i sin privata koldioxidbudget för att kunna ägna sig åt sådana aktiviteter hon själv finner intressanta.
Den som är insatt i klimatsiffrorna kanske trots allt känner sig nedslagen av dessa resonemang. Det är nämligen väldigt svårt att hålla sig inom den klimatbudget som vår jord ger oss. Även den som slutar att äta kött, flyga, köra bil och så vidare kommer av allt att döma att övertrassera sin tilldelade koldioxidkvot. Bara att leva i ett välfärdssamhälle, i ett industrialiserat land, innebär påtagliga utsläpp. Det finns dock en liten tröst i sammanhanget. Det kvarstår nämligen att den som gör mer ansträngningar att minska sina utsläpp i allmänhet kommer att övertrassera sin kvot mindre än den som lever på utan att dra ner på sina utsläpp. Kanske kan man undra varför detta är relevant. Vad spelar det för roll om jag minskar mina utsläpp, när jag ändå i slutändan kommer att släppa ut mer än vad moralen tillåter? Det finns två enkla svar på denna fråga.
För det första är det bättre att göra mindre fel än mer fel. Det är bättre att sno en cykel än att slå ihjäl någon, även om båda handlingarna är fel. Detta beror helt enkelt på att de felaktiga handlingarna ifråga ger upphov till olika mycket lidande och skada. Detsamma gäller i klimatfallet. Genom att i alla fall minska våra utsläpp kan vi se till att klimatförändringens effekter förskjuts på framtiden. Därigenom kan vi också köpa oss tid till att uppfinna eller forska fram nya tekniker eller lösningar som kan hjälpa oss att både ta bort befintlig koldioxid från atmosfären och se till att inte längre behöva släppa ut någon mer sådan i framtiden. Dessutom kan det ge oss tid att hinna anpassa oss till den klimatförändring som vi inte lyckas förhindra.
För det andra går det, tack och lov, att klimatkompensera för ens utsläpp i en mer traditionell mening. Det går nämligen att med olika metoder ”suga in” den koldioxid man inte lyckas undvika att släppa ut. Detta kan göras exempelvis genom trädplantering eller tekniköverföring. När det kommer till trädplantering handlar det inte så mycket om att själv vara ute i naturen och plantera träd, som att anlita tillförlitliga aktörer som gör detta åt dig. När det kommer till tekniköverföring handlar det om att exempelvis ersätta kol-, ved- eller oljeeldad energi- och värmeproduktion med exempelvis sol- och vindenergianläggningar.
Klimatkompensation som verksamhet har fått utstå hård kritik under den senaste tiden, och det stämmer att den inte alltid är oproblematisk. Om den görs på fel sätt kan den skapa orättvisor, eller till och med gå miste om de miljövinster som var dess huvudsakliga syfte. Men kritiken är inte alltid relevant. Bara för att klimatkompensationen blir problematisk om den går ut på att svenska staten (eller svenska företag) köper upp mark för trädplantering i Uganda, så betyder det inte att den är problematisk om den sker genom trädplantering på hemmaplan. Vi har tämligen gott om utrymme för inhemsk trädplantering. Och även om trädplantering utomlands är problematisk så behöver inte tekniköverföring till utlandet vara det. Att skänka solcellsanläggningar till byar i exempelvis Afrika gör att familjer där slipper vara ute och samla ved för att kunna laga mat, samtidigt som det ger belysning om kvällen. Detta underlättar i sin tur för att barnen kan gå i skolan och kunna göra sina läxor om kvällarna. Sådan form av klimatkompensation är allt annat än problematisk.
Sammantaget är det därför ingen omöjlighet att hålla sig inom sin koldioxidbudget. Det kräver visserligen att vi var och en drar ner på våra klimatovänliga aktiviteter, samt att vi på ett korrekt sätt klimatkompenserar för de utsläpp vi ändå tvingas göra. Den som gör så kan alltså fortsätta åka skidor utan att känna någon skam.